Etikettarkiv: lönespridning

SSR vill också ha större löneskillnader

Personalomsättningen är hög bland kommunalt anställda akademiker. Facket SSR anser att ”större lönespridning” är en del av lösningen.

Kristiina Koistila och Niklas Eldholm, från Akademikerförbundet SSR, skriver i VLT att det finns en lösning på den höga personalomsättningen bland kommunalt anställda akademiker.

Det som behövs för att kommunerna ska kunna rekrytera och behålla välutbildade medarbetare är högre löner med större lönespridning och bättre arbetsvillkor, framför allt en rimlig arbetsbelastning.

Akademikerförbundet SSR tillhör centralorganisationen Saco. Som undertecknad tidigare berättat har Saco get ut en rapport där det står att större löneskillnader, på en arbetsplats där samarbete är avgörande, kan minska produktiviteten. Trots detta förespråkar Saco större löneskillnader för alla sina yrkesgrupper.

Slopad solidaritet ledde till individuella löner

En stor del av fackföreningsrörelsen förespråkar i dag individuell lönesättning. För att förstå detta måste den solidariska lönepolitikens uppgång och fall beaktas.

Som undertecknad tidigare berättat har John Lapidus, Göteborgs universitet, forskat om individuell lönesättning och inte hittat några bevis för att individuell lönesättning gynnar arbetstagarna.

För att förstå fackens ändrade syn på individuell lönesättning måste den solidariska lönepolitikens uppgång och fall beaktas, skriver John Lapidus i sin avhandling.

Av både ideologiska och ekonomiska skäl var syftet med denna lönepolitik, som uppfanns av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner, att pressa samman lönerna både inom och mellan branscher, genom en omfattande samordning av lönesättningen. Ur ett ideologiskt perspektiv ansåg LO att löneskillnaderna var orättvist stora. Inte bara inom eller mellan fackföreningarna, utan i samhället i stort. Ur ett ekonomiskt perspektiv var syftet att skapa rationaliseringar och omstruktureringar genom att tvinga lågproduktiva företag att hålla lönerna på en viss nivå.

Den solidariska lönepolitiken krävde solidaritet mellan olika LO-förbund eftersom höglöneförbund, mest inom privat industri, förväntades avstå löneökningar till förmån för låglöneförbud så som Kommunal. Denna lönepolitik drevs med viss framgång och mellan 1960 och 1975 minskade löneskillnaderna inom LO med nästan 50 procent. Den hämmades dock av löneglidning, det vill säga att vissa anställda fick löneökningar utöver det som fastslogs i kollektivavtalen. En ännu mer försvårande omständighet var den snabba framväxten av tjänstemannafack och de relativt höga löner som många av dess medlemmar hade.

I en rapport från 1971 fokuserade LO mer än någonsin på rättvis fördelning. LO ville att den solidariska lönepolitiken skulle inkludera hela arbetsmarknaden, inklusive tjänstemannafacken som ombads att acceptera lägre löneökningar. Många tjänstemannafack protesterade mot förslaget. Bland dessa fanns SIF och SALF, två fack som redan hade förbigått LO genom att gå med på ett femårigt avtal för perioden 1970–1974. Ett annat exempel var SACO som strejkade 1966 och 1971. Den första strejken gjorde LO ännu mer angelägen i sin kamp för minskade löneskillnader medan den andra kom som en reaktion mot LO:s jämlikhetsidéer.

När tjänstemannafacken ökade sina löner, började höglönefacken inom LO att ifrågasätta om de löneökningar som de avstod från verkligen gynnade låglönefacken. Samtidigt började fack så som Metall att förlora en del av sina medlemmar till tjänstemannafack, vilket ökade bekymret.

Under samma period pressade arbetsgivarna på för decentraliserad och individualiserad lönesättning. Med framgång gick arbetsgivarna också mot löntagarfonderna, som var tänkta att skapas som en ideologisk och ekonomisk förlängning av den solidariska lönepolitiken. Fackföreningarna förblev svaga och accepterade mer eller mindre kraven från det nya ”kunskapssamhället” dominerat av oersättliga individer.

Fackföreningarnas strategi skiftade obemärkt från en situation där intressen från de marknadsmässigt svagaste grupperna var de viktigaste till en situation där de starkaste i högre grad fick bestämma.

En konsekvens var att några fack bröt sig ur de samordnade förhandlingarna. Det gjorde Metall 1983. Detta underminerade möjligheten för samordning mellan höglönefack och låglönefack, och anses ofta vara slutet på den solidariska lönepolitiken. Beslutet föregicks av skarp kritik från andra LO-fack. Det ledde senare till konflikter mellan Metall och i synnerhet Kommunal.

Till sist kan det nämnas att de samordnade löneförhandlingarna gjorde något av en återkomst 1997. Sedan dess har förhandlingarna kännetecknas av ”märket” där ett antal privata industrier sätter märket för andra branscher. Detta är dock inte en återgång till den solidariska lönepolitiken eftersom dagens förhandlingar är mycket mindre detaljerade. Ytterligare en viktig skillnad är att mycket av makten över lönesättningen har flyttats från central till lokal nivå, vilket kan ses som en seger för arbetsgivarnas önskan att öka löneskillnaderna.

Vårdbiträde: ”Individuell lön splittrar oss”

Individuell lönesättning fungerar inte inom äldreomsorgen. Det skriver Andreas Sellstedt, vårdbiträde, i ett debattinlägg. Han menar att individuell lönesättning leder till en ohälsosam konkurrens.

Andreas Sellstedt, vårdbiträde i Umeå kommuns hemtjänst, har skrivit ett debattinlägg i Kommunalarbetaren om individuell lönesättning.

I den individuella lönesättningen fördelas lönepåslagen mellan omvårdnadspersonal från en gemen­sam pott, där varje anställd genererar en viss summa. Det betyder att två grupper med samma antal anställda får samma lönepott, oavsett deras prestationer. Att lönefördelningen tas från en fast pott innebär att ett högre lönepåslag blir på bekostnad av kollegerna.

Det innebär också att om mina kolleger får högre omdömen och lönepåslag tas det från min lön. Det ger en ohälsosam konkurrens där man inte uppmuntras att lyfta varandras prestationer eller hjälpa varandra, då det i praktiken blir ekonomiskt missgynnsamt.

Som undertecknad tidigare berättat förespråkar fackförbundet Kommunal, som organiserar hemtjänstpersonal, individuell lönesättning. Detta trots att det inte går att bevisa att det leder till högre produktivitet.

Som undertecknad också berättat står det i en rapport från Saco att lönespridning till och med kan minska produktiviteten på arbetsplatser där samarbete är avgörande för verksamheten. Trots detta förespråkar även Saco individuell lönesättning.

Lärare vill ha lika lönelyft för alla

Lärarlönelyftet är en statlig satsning för att höja lönerna för vissa utvalda lärare. En majoritet av lärarna anser däremot att pengarna borde fördelas lika för alla lärare.

Lärarlönelyftet är en satsning från regeringen för att skolorna ska kunna höja lönerna för särskilt kvalificerade lärare, förskollärare och fritidspedagoger. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom förbättra resultaten i skolan.

Medlen för lärarlönelyftet, tre miljarder kronor årligen, räcker till löneökningar för cirka 60 000 lärare, står det på Skolverkets hemsida.

En majoritet av lärarna tycker att pengarna i lärarlönelyftet i stället borde fördelas lika till alla, skrev Lärarnas Tidning tidigare i år. Det visar en undersökning bland 1 000 grundskollärare, som Skop har gjort på uppdrag av Lärarnas Tidning.

Även bland de lärare som har fått lärarlönelyftet finns det ett starkt motstånd mot regeringens modell. Åtta av tio av de lärarna vill ha en annan fördelning än att vissa utvalda ska få lönehöjning med flera tusen kronor.

Undersökningen visar också att 47 procent av lärarna tycker att lärarlönelyftet och karriärtjänstreformen har påverkat stämningen och relationerna inom lärarkollegiet till det sämre.

Lärarförbundet, som äger Lärarnas Tidning, förespråkar individuell lönesättning och lönespridning. Lönespridning ingår till exempel bland de kriterier som förbundet använder sig av vid rankningen av skolkommuner.

Mathias Åström, förhandlingschef på Lärarförbundet tolkar inte resultatet i undersökningen om lärarlönelyftet som ett misstroende mot lönespridning.

— Jag uppfattar att det här är en kommentar om att det samlade löneläget bland lärarna är för lågt, säger han till Lärarnas Tidning.

Lönespridning kan minska produktiviteten

Löneskillnader på en arbetsplats där samarbete är avgörande kan minska produktiviteten. Det fastslår en ny rapport från facket Saco. Trots detta förespråkar Saco större löneskillnader för alla sina yrkesgrupper.

Som undertecknad tidigare berättat förespråkar många fackförbund individuell lönesättning, samtidigt som forskningen inte kan visa att att individuell lönesättning skulle leda till högre produktivitet.

Den fackliga organisationen Saco har nyligen gett ut en rapport om chefers erfarenheter av individuell lönesättning. Enligt rapporten kan lönespridning ha både positiva och negativa effekter på medarbetarnas arbetsinsatser och drivkrafter i arbetet.

Å ena sidan kan lönen göra personer motiverade och få dem att arbeta hårt för att få en högre lön. Å andra sidan kan det medföra improduktivt beteende. Om löneskillnaden upplevs som orättvis kan vissa medarbetare ägna mer tid åt att förstöra andras arbete än att utföra sina egna arbetsuppgifter. De kan även sprida dålig stämning och ha negativ inverkan på arbetsmiljön.

På arbetsplatser där samarbete är avgörande för verksamheten är risken större att löneskillnader medför improduktivt beteende, står det vidare. Däremot kan löneskillnaden ha positiv betydelse för produktiviteten i verksamheter som bygger på medarbetarnas intjäningsförmåga, där konkurrens är en naturlig del av verksamheten.

Trots detta förespråkar Saco ökade löneskillnader, ”lönespridning”, för alla sina yrkesgrupper.