Etikettarkiv: facket

”Sopgummor” tjänar lika mycket som gubbar

Sopkonflikten i Stockholm ska inte ses som en könskamp, menar Mikael Ladman, facket Transport. På grund av tarifflönesystemet tjänar kvinnliga transportarbetare lika mycket som män.

VLT:s liberala ledarskribent Kajsa Dovstad har i tidningen påpekat att sopgubbarna i Stockholm har högre löner än undersköterskor. Att sänka sopgubbarnas löner skulle därför vara en feministisk handling.

Mikael Ladman, ombudsman på facket Transport, skriver i ett svar att:

kvinnor inom Transports område tjänar precis lika mycket som sina manliga kollegor, detta med bakgrund av att Transport träget hållit fast vid tarifflöner och inte fallit för individuell lönesättning.

Som undertecknad tidigare berättat anser även Byggnads att individuell lönesättning är något ofeministiskt medan centralorganisationen Saco menar att individuell lönesättning gynnar kvinnor.

Fackligt aktiva sågar egna förbund

Två medlemmar i Lärarförbundet respektive Vision kritiserar att deras egna fack förespråkar individuell lönesättning. Ulla Thell och Claudia Velasques är oroliga för att solidaritetstanken i arbetarrörelsen inte längre tar den plats den borde ta, skriver de i tidningen Arbetet.

Den individuella lönesättningen kan aldrig vara bra för arbetarrörelsen. Med individuell lönesättning är vi tillbaka till gamla tider då den som fjäskade mest och var mest vältalig fick mycket medan den som inte har talets gåva, som kanske inte ens pratar så bra svenska, får lite.

Kritik mot individuell lönesättning

En stor del av fackföreningsrörelsen förespråkar i dag individuell lönesättning. Det finns dock mycket kritik mot systemet.

Som undertecknad tidigare berättat har John Lapidus, Göteborgs universitet, forskat om individuell lönesättning och inte hittat några bevis för att individuell lönesättning gynnar arbetstagarna.

John Lapidus har i sin avhandling systematiskt gått igenom den kritik som finns mot individuell lönesättning.

Individuell lönesättning har kritiserats av många skäl, inklusive följande:
1) chefer saknar förmågan att sätta rätt lön;
2) individuella löner leder till höga transaktionskostnader;
3) det är omöjligt att ta fram objektiva kriterier för individuell lönesättning;
4) rädsla och tystnad uppstår på arbetsplatsen när chefen får mer makt över lönerna;
5) känslan av arbetsgemenskap, solidariteten och strejkviljan minskar när arbetarna måste förhandla om sina egna löner;
6) strejkrätten blir kvar på central nivå, trots att löneförhandlingarna har flyttats till lokal nivå;
7) en genomsnittlig lönesänkning blir resultatet när någon med en relativt hög lön slutar och ersätts av någon med lägsta lön;
8) individuella löner har inte ökat mer än tarifflöner;
9) det individuella lönesystemet är ett brott med den solidariska lönepolitikens princip om lika lön för lika arbete;
10) det var arbetsgivarna som ville ha det individuella lönesystemet för att stärka sina egna positioner på bekostnad av facket och arbetarna.

Chefers bristande förmåga
att sätta rätt lön har fått uppmärksamhet i fackförbundet Kommunals egna dokument och rapporter. Slutsatsen i en rapport är att många chefer inte känner att de har tid för löneförhandling, trots att individuell lönesättning gäller på arbetsplatsen. Så mycket som en femtedel av Kommunals medlemmar rapporterar att de inte har haft några lönesamtal alls, medan bara strax över en tredjedel av de som har haft lönesamtal uppger att detta sker mindre ofta än en gång om året. En annan fråga är att de chefer som faktiskt har lönesamtal med sina anställda, inte har kunskapen att sätta lönen. Enligt Kommunals rapport var det fler medlemmar som kände att chefen hade en dålig förklaring till den individuella lönehöjningen, än vad det var som kände att de fick en bra förklaring. Även de intervjuade cheferna ifrågasatte sin egen förmåga att göra korrekta bedömningar, och fler chefer upplevde det som svårt att göra sådana bedömningar, än vad det var som tyckte att det var lätt.

Av Kommunals sektionsordföranden tvivlade en majoritet på chefernas förmågor som lönesättare, och ansåg att de var dåligt tränade för den uppgiften. Flera andra studier har pekat på chefernas bristande kunskaper i lönesättningsfrågor, varav en utgiven av arbetsgivarnas organisation Svenskt Näringsliv, där ett antal chefer intervjuades om problemen med lönesättning. Hur ska det lösas? Enligt Kommunals rapport måste chefer ges tid och andra förutsättningar för att kunna genomföra dessa uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Detta leder oss till frågan om transaktionskostnader, det vill säga kostnader för att nå löneöverenskommelser för var och en av Kommunals medlemmar. Det är inte bara chefen som behöver tid och träning för att bättre kunna hantera individuella löner. Samma sak gäller för arbetarna och deras fackliga representanter. Arbetarna behöver tid, inte bara för att delta i lönesamtal utan även för att förbereda sig för dem. Förberedelserna inkluderar både att skaffa kunskap om vad det individuella lönesystemet innebär och att lära sig vilken taktik som behövs för att få det bästa möjliga lönesamtalet. Detta görs delvis i samarbete med lokala fackliga ledare, och Kommunal vill att dessa ledare ska ägna lång tid åt att diskutera dessa frågor med medlemmar på deras arbetsplatser. De lokala representanterna måste också ägna individuell tid åt det individuella lönesystemet. I själva verket är det en av deras huvuduppgifter att bevaka och följa upp individuella löner för varje enskild medlem, och kontrollera att cheferna håller sina löften. Allt detta kostar tid och pengar. Vissa studier tar upp problemet med de höga transaktionskostnaderna och påpekar att tarifflönesystemet inte kom i närheten av den kostnaden. Enligt Kommunals rapport är individuell lönesättning väldigt tidskrävande och mer pengar borde satsas på att få det att fungera bättre än i dag.

Hur är då den ideala lönesättningsprocessen, bortsett från kostnaderna? Enligt vilka kriterier ska löner sättas? Och vem borde bestämma vilka kriterier som ska användas? Dessa frågor har gett Kommunal mycket huvudvärk genom åren, och samma sak gäller andra fackföreningar. Så långt tillbaka som på 1950-talet försökte fackföreningsrörelsen skapa ett objektivt jobbvärderingssystem för sin del av arbetsmarknaden, ett försök som misslyckades och begravdes 1991. Uppgiften var helt enkelt överväldigande, trots att det på den tiden inte handlade om att skapa kriterier för individen utan för kollektivet.

I flera rapporter har Kommunal försökt att systematisera kriterierna som ska vara till grund för de individuella lönerna. En av dessa rapporter nämner tre olika kriterier för lönesättning, nämligen skicklighet (inklusive utbildning och erfarenhet), ansvar och ansträngning. Dessutom efterfrågas det ett individuellt kriterium, som ska inkludera arbetstagarens förmåga att ersätta andra, egenskaper som tränare och handledare, förmågan att hålla budget, sociala färdigheter, med mera. Därutöver finns ytterligare en lång lista på kriterier som kan behöva vägas in för att sätta lönerna objektivt, så som snabbhet, noggrannhet, ledarskap, kundkontakter, personligt engagemang, kompetens, informella kunskaper och mycket mer.

En svårighet är att säkerställa att alla dessa kriterier uppfattas som opartiska och rättvisa av medlemmarna, och det är antagligen ännu svårare att göra en objektiv och rättvis bedömning av varje medlem baserat på alla dessa kriterier. En annan fråga är vem som ska bestämma vilka kriterier som ska användas. Föga förvånande har arbetsgivarna alltid ansett att det är chefen som ska bestämma det. Kommunal anser att facket och dess medlemmar borde ha något att säga till om, inklusive rätten att få skapa egna kriterier och be om en omförhandling när medlemmar har invändningar mot lönesättningen. När det gäller det senare har det ansetts att facket på sätt och vis har övergett sin roll som förhandlare. Facket har i stället blivit en sorts advokat för de anställda, någon som rätta till uppenbara fel, eller assistera individen om vederbörande efterfrågar det.

Risken för orättvis lönesättning leder till frågan om rädsla och tystnad som, enligt kritikerna, är konsekvensen av den individuella lönesättningen. Enligt kritiken straffas de som visar missnöje med lägre löner medan de som alltid tillfredsställer chefen blir rikt belönade. Detta har diskuterats på alla Kommunals kongresser sedan 1993 och det diskuterades igen 2013, till exempel i ett antal motioner. Det ansågs hota yttrandefriheten.

Detta kommenterades inte av styrelsen. Frågan har knappt nämnts i alla de rapporter och dokument som har publicerats under årens lopp. Styrelsen gav dock skriftliga kommentarer till de kritiska motionerna. Den ansåg att cheferna måste hindras från att använda lönen som hot. Tydligare kriterier ansågs vara lösningen.

Ovanstående har anknytning till den minskade känslan av gemenskap, solidaritet, och strejkvilja. Det är också ett problem som många kritiker har uppmärksammat, men som knappt nämns i Kommunals egna rapporter och dokument. Sammanfattningsvis handlar det om att hemliga och individuella löner skapar en grogrund för misstänksamhet och avundsjuka mellan arbetskamrater, vilket leder till en mer individualistisk attityd på arbetsplatsen. Den frågan väcktes på Kommunals kongress 2013. Ett av ombuden citerade en arbetskamrat som hade sagt att de inte samarbetade längre, utan gjorde motsatsen. Flera ombud sa att de kände samma sak. Frågan om de individuella lönernas inverkan på arbetsgemenskapen väcktes även i flera motioner. Detta nämndes inte i styrelsens skriftliga kommentarer.

Från solidaritet och strejkbenägenhet är det ett kort steg till den avtalsmässiga frågan om var strejkrätten hör hemma i den individuella lönesättningen. När lönesättningen har flyttats från central till lokal nivå, skulle kanske även strejkrätten skulle decentraliseras. Så har det inte blivit. På lokal nivå måste fortfarande fredsplikten följas. Enligt kritikerna innebär det en stor förskjutning av makt till arbetsgivarens fördel. Detta eftersom facket fortsätter att erbjuda fredsplikt på central nivå, men utan att få centralt förhandlade löner i utbyte mot arbetsfreden. Arbetsrättsexperten Kurt Junesjö anser att det finns en risk att de individuella lönerna gör att de lokala facken inte har någon annan möjlighet att påverka än att tigga som hundar. Det har också ifrågasatts varför den här maktdiskussionen varit så livlig i Norge, och nästan inte alls har väckts i Sverige.

Från strejkrätten går vi över till kronor och ören. Enligt kritikerna finns det en inbyggd nackdel i den individuella lönesättningen som inte finns i tarifflöner och riskerar att den genomsnittliga lönenivån sänks. Anta att Eva har arbetat i tio år som sköterska och har en timlön på x kronor när hon går i pension. Anna blir anställd för att ersätta henne och har också arbetat tio år som sköterska, fast i en annan kommun. Under det gamla tariffsystemet skulle Anna få samma lön som Eva, eftersom de har samma tjänst och samma erfarenhet. Med individuell lönesättning behöver det inte vara så. Om konkurrensen om jobbet är hård, kan Anna tvingas starta på en lägre lönenivå för yrket, vilket innebär att Evas högre lönenivå försvinner ur systemet när hon går i pension. På det här sättet kan arbetsgivaren spara pengar och den genomsnittliga lönenivån sänks.

Representanter för Kommunal har sagt att de är medvetna om problemet och det nämns också i en rapport från 2013. Kommunal ser att problemet är löst i det kollektiva lönesystemet för teknisk personal inom Göteborgs spårvägar, ett system som mer påminner om det gamla tariffsystemet, medan problemet kvarstår i de flesta områden där medlemmarna har individuella löner.

När det gäller kronor och ören är frågan om individuella löner har lett till högre genomsnittslöner jämfört med tariffsystemet. Åtminstone 80 procent av Kommunals medlemmar har individuell lönesättning, medan vissa sektorer fortfarande har tariffsystemet, till exempel busschaufförer och sotare. Det finns också en del kommuner som har valt att inte ha individuella löner i vissa sektorer. Här är det möjligt att jämföra löneutvecklingen mellan olika yrkesgrupper med tarifflöner eller individuella löner, och att jämföra löneutvecklingen inom yrkesgrupper i olika kommuner där två olika lönesystem finns representerade.

Leder individuell lönesättning till högre löner? Kommunals eget svar på frågan är nej, åtminstone i jämförelse med medlemmar som finns kvar i tariffsystemet. Facket jämförde löneökningar mellan år 2000 och 2010 för medlemmar med tarifflöner och medlemmar med individuella löner. Slutsatsen var att de två förhandlingsgrupperna hade närmast identiska lönenivåer. Båda grupperna hade fått en genomsnittlig lönehöjning på 6 700 kronor under perioden. Den individuella lönesättningen ledde därmed inte till de löneökningar som Kommunal hade hoppats på.

Andra undersökningar ledde till liknande slutsatser. Kommunals tidning Kommunalarbetaren gjorde till exempel en jämförelse mellan vårdlöner i kommuner med och utan individuella löner. Detta visade att lönerna för undersköterskor, vårdbiträden, personliga assistenter var något högre i kommuner som inte hade individuell lönesättning. Slående var att ingen av de kommuner som toppade lönelistan, Bjuv, Vellinge, Värnamo och Tomelilla, hade infört individuella löner. Ur det perspektivet är det märkligt att Kommunal anser att individuell lönesättning leder till högre genomsnittliga löner. Samma år gav Kommunal ut en rapport där det argumenterades för att individuell lönesättning skulle möjliggöra lönehöjningar både för individen och för kollektivet. Enligt rapporten hade detta redan hänt.

En bredare fråga är vilken påverkan individuell lönesättning har i relation till den solidariska lönepolitiken. Den solidariska lönepolitiken strävade först efter lika lön för lika arbete och sedan efter att minska löneskillnaderna mellan olika sorters arbete. När det gäller lika lön för lika arbete anser forskare att detta är en omöjlighet när lönerna är individuella.

När det gäller minskade löneskillnader generellt, var det först senare som det blev ett uttalat mål för den solidariska lönepolitiken. Detta mål delade inte arbetsgivarna och därför började dessa förespråka lokala förhandlingar och individuella löner. Vissa arbetsgivare anser att generella löneökningar och låglönesatsningar minskar motivationen hos de anställda och utvecklingen hos företagen. Därför skulle arbetsgivarna helst se att förhandlingarna blev ännu mer lokala. Det gamla systemet har i alla fall mjukats upp.

Vision drömmer om större löneskillnader

I ett blogginlägg från 2011 uppmärksammar journalisten Fredrik Edin facket Visions syn på individuell lönesättning. Vision använder fortfarande samma text på sin hemsida:

Att löneskillnaderna blir större i ett yrke gör också att medellönen höjs så småningom. Idag är lönespridningen i en del yrken är skillnaden i lön så liten som 1500-2000 kronor under ett helt yrkesliv. Vision menar att lönespridningen ska vara minst 8000 kronor för de yrkesgrupperna, för att det ska finnas bra möjligheter till löneutveckling under ett yrkesliv.

Fredrik Edin kommenterade:

Varför Vision väljer att använda medellön istället för medianlön som SCB rekommenderar vid dylika jämförelser, kan vi bara spekulera i. Rent matematiskt höjs ju medellönen om en enda person förhandlar till sig en enda krona i löneförhöjning. Så givetvis också om de högsta lönerna sticker iväg. Den säger däremot väldigt lite eller ingenting om löneläget generellt.

Ökar inte lönerna totalt sett innebär Visions strategi dessutom att skickliga förhandlare tillskansar sig löneökningar på kollegornas bekostnad.

Jag kanske är gammalmodig men jag tycker jämlikhet har ett egenvärde. Jag jobbar hellre på en arbetsplats som är solidarisk och där skillnaderna i löner är små, än att höja min egen lön. Särskilt om det sker på andras bekostnad.

Liberal valfrihet gäller inte fackföreningar

Det vore rätt att strama åt konflikträtten, anser VLT:s liberale ledarskribent Richard Appelbom. Detta med anledning av att regeringen vill se över reglerna för att vidta stridsåtgärder i en situation där arbetsgivaren redan är bunden av kollektivavtal eller där skälet för att vidta stridsåtgärder är något annat än att uppnå ett kollektivavtal.

Richard Appelbom skriver:

På vanlig svenska handlar det om att göra det svårare för fackliga organisationer utan kollektivavtal att gå ut i konflikt.

Det är oklart vad som menas med vanlig svenska. Tvärtom är det i normalfallet just avsaknaden av ett kollektivavtal som gör att en facklig organisation kan gå i konflikt. Kollektivavtal innebär i regel fredsplikt och därför strejkar LO-facken normalt bara när avtalstiden har gått ut och det ska förhandlas fram ett nytt avtal.

Bakgrunden till förslaget om att inskränka strejkrätten är att en majoritet av hamnarbetarna i Göteborgs hamn har valt att vara med i Hamnarbetarförbundet, som inte har kollektivavtal med arbetsgivaren APM Terminals.

Richard Appelbom skriver vidare:

Den svenska modellen bygger på att starka parter träffar avtal inom sina respektive områden utan statlig inblandning.

Men det kräver i sin tur att ingångna avtal hålls och att fredsplikt råder. I andra länder med konkurrerande fackförbund inom samma avtalsområde har det kunnat bli huggsexa och ofta återkommande strejker.

Jenny Bengtsson, ledarskribent på ETC, påpekar att det finns fler arbetsplatser där det inte råder fackligt monopol. Både Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund organiserar lärare i grundskola och gymnasium. Att begränsa strejkrätten i det fall ett företag har kollektivavtal skulle kunna leda till ”avtalsshopping”, menar Jenny Bengtsson:

Ett enkelt koncept, arbetsgivaren kan och kommer i alla lägen att välja det, för sig själv, mest fördelaktiga avtalserbjudandet. Och när det väl är gjort är det kört för alla andra.

Slopad solidaritet ledde till individuella löner

En stor del av fackföreningsrörelsen förespråkar i dag individuell lönesättning. För att förstå detta måste den solidariska lönepolitikens uppgång och fall beaktas.

Som undertecknad tidigare berättat har John Lapidus, Göteborgs universitet, forskat om individuell lönesättning och inte hittat några bevis för att individuell lönesättning gynnar arbetstagarna.

För att förstå fackens ändrade syn på individuell lönesättning måste den solidariska lönepolitikens uppgång och fall beaktas, skriver John Lapidus i sin avhandling.

Av både ideologiska och ekonomiska skäl var syftet med denna lönepolitik, som uppfanns av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner, att pressa samman lönerna både inom och mellan branscher, genom en omfattande samordning av lönesättningen. Ur ett ideologiskt perspektiv ansåg LO att löneskillnaderna var orättvist stora. Inte bara inom eller mellan fackföreningarna, utan i samhället i stort. Ur ett ekonomiskt perspektiv var syftet att skapa rationaliseringar och omstruktureringar genom att tvinga lågproduktiva företag att hålla lönerna på en viss nivå.

Den solidariska lönepolitiken krävde solidaritet mellan olika LO-förbund eftersom höglöneförbund, mest inom privat industri, förväntades avstå löneökningar till förmån för låglöneförbud så som Kommunal. Denna lönepolitik drevs med viss framgång och mellan 1960 och 1975 minskade löneskillnaderna inom LO med nästan 50 procent. Den hämmades dock av löneglidning, det vill säga att vissa anställda fick löneökningar utöver det som fastslogs i kollektivavtalen. En ännu mer försvårande omständighet var den snabba framväxten av tjänstemannafack och de relativt höga löner som många av dess medlemmar hade.

I en rapport från 1971 fokuserade LO mer än någonsin på rättvis fördelning. LO ville att den solidariska lönepolitiken skulle inkludera hela arbetsmarknaden, inklusive tjänstemannafacken som ombads att acceptera lägre löneökningar. Många tjänstemannafack protesterade mot förslaget. Bland dessa fanns SIF och SALF, två fack som redan hade förbigått LO genom att gå med på ett femårigt avtal för perioden 1970–1974. Ett annat exempel var SACO som strejkade 1966 och 1971. Den första strejken gjorde LO ännu mer angelägen i sin kamp för minskade löneskillnader medan den andra kom som en reaktion mot LO:s jämlikhetsidéer.

När tjänstemannafacken ökade sina löner, började höglönefacken inom LO att ifrågasätta om de löneökningar som de avstod från verkligen gynnade låglönefacken. Samtidigt började fack så som Metall att förlora en del av sina medlemmar till tjänstemannafack, vilket ökade bekymret.

Under samma period pressade arbetsgivarna på för decentraliserad och individualiserad lönesättning. Med framgång gick arbetsgivarna också mot löntagarfonderna, som var tänkta att skapas som en ideologisk och ekonomisk förlängning av den solidariska lönepolitiken. Fackföreningarna förblev svaga och accepterade mer eller mindre kraven från det nya ”kunskapssamhället” dominerat av oersättliga individer.

Fackföreningarnas strategi skiftade obemärkt från en situation där intressen från de marknadsmässigt svagaste grupperna var de viktigaste till en situation där de starkaste i högre grad fick bestämma.

En konsekvens var att några fack bröt sig ur de samordnade förhandlingarna. Det gjorde Metall 1983. Detta underminerade möjligheten för samordning mellan höglönefack och låglönefack, och anses ofta vara slutet på den solidariska lönepolitiken. Beslutet föregicks av skarp kritik från andra LO-fack. Det ledde senare till konflikter mellan Metall och i synnerhet Kommunal.

Till sist kan det nämnas att de samordnade löneförhandlingarna gjorde något av en återkomst 1997. Sedan dess har förhandlingarna kännetecknas av ”märket” där ett antal privata industrier sätter märket för andra branscher. Detta är dock inte en återgång till den solidariska lönepolitiken eftersom dagens förhandlingar är mycket mindre detaljerade. Ytterligare en viktig skillnad är att mycket av makten över lönesättningen har flyttats från central till lokal nivå, vilket kan ses som en seger för arbetsgivarnas önskan att öka löneskillnaderna.

V anser att individuell lön är sämre för kvinnor

Vänsterpartiet i Lund vill att kommunen avskaffar individuell lönesättning. Partiet menar att individuella löner gör att kvinnor får ett sämre löneläge än män.

Vänsterpartiet i Lund menar att individuell lönesättning leder till tystare arbetsplatser och sämre löner för kvinnodominerade yrkesgrupper. Det rapporterade Flamman tidigare i år.

Mats Olsson, kommunfullmäktigeledamot för Vänsterpartiet i Lund, har tillsammans med partikamraten Angelica Svensson lämnat in en motion om att införa befattningslöner för anställda i kommunens förvaltning. I stället för individuell lönesättning skulle lönesättningen utgå från förutsägbara tillägg för faktorer som anställningstid eller antal år i yrket. Motionärerna menar att det inte finns något som tyder på att individuell lönesättning förbättrat det relativa löneläget.

Däremot är det uppenbart att individuell lönesättning haft en avgörande roll för att försämra kvinnornas löneläge gentemot männens inom Lunds kommun, i alla fall sedan 2007 då kommunen slutade arbeta med jämställda löner.

Flamman har även intervjuat John Lapidus, som forskat om individuell lönesättning och inte har hittat några bevis på att systemet gynnar löntagarna. Han påpekar även att det aldrig varit tal om att alla ska ha exakt samma lön. Innan individuell lönesättning vann mark sattes lönen ofta efter ett fåtal tydliga kriterier.
– Det är billigare, enklare och mer transparent att ha ett lönesystem där man går efter ett fåtal kriterier som tidigare kunde vara hur lång erfarenhet man hade i jobbet och vilken utbildning man hade, säger han till Flamman.

Vårdbiträde: ”Individuell lön splittrar oss”

Individuell lönesättning fungerar inte inom äldreomsorgen. Det skriver Andreas Sellstedt, vårdbiträde, i ett debattinlägg. Han menar att individuell lönesättning leder till en ohälsosam konkurrens.

Andreas Sellstedt, vårdbiträde i Umeå kommuns hemtjänst, har skrivit ett debattinlägg i Kommunalarbetaren om individuell lönesättning.

I den individuella lönesättningen fördelas lönepåslagen mellan omvårdnadspersonal från en gemen­sam pott, där varje anställd genererar en viss summa. Det betyder att två grupper med samma antal anställda får samma lönepott, oavsett deras prestationer. Att lönefördelningen tas från en fast pott innebär att ett högre lönepåslag blir på bekostnad av kollegerna.

Det innebär också att om mina kolleger får högre omdömen och lönepåslag tas det från min lön. Det ger en ohälsosam konkurrens där man inte uppmuntras att lyfta varandras prestationer eller hjälpa varandra, då det i praktiken blir ekonomiskt missgynnsamt.

Som undertecknad tidigare berättat förespråkar fackförbundet Kommunal, som organiserar hemtjänstpersonal, individuell lönesättning. Detta trots att det inte går att bevisa att det leder till högre produktivitet.

Som undertecknad också berättat står det i en rapport från Saco att lönespridning till och med kan minska produktiviteten på arbetsplatser där samarbete är avgörande för verksamheten. Trots detta förespråkar även Saco individuell lönesättning.

Lärare vill ha lika lönelyft för alla

Lärarlönelyftet är en statlig satsning för att höja lönerna för vissa utvalda lärare. En majoritet av lärarna anser däremot att pengarna borde fördelas lika för alla lärare.

Lärarlönelyftet är en satsning från regeringen för att skolorna ska kunna höja lönerna för särskilt kvalificerade lärare, förskollärare och fritidspedagoger. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom förbättra resultaten i skolan.

Medlen för lärarlönelyftet, tre miljarder kronor årligen, räcker till löneökningar för cirka 60 000 lärare, står det på Skolverkets hemsida.

En majoritet av lärarna tycker att pengarna i lärarlönelyftet i stället borde fördelas lika till alla, skrev Lärarnas Tidning tidigare i år. Det visar en undersökning bland 1 000 grundskollärare, som Skop har gjort på uppdrag av Lärarnas Tidning.

Även bland de lärare som har fått lärarlönelyftet finns det ett starkt motstånd mot regeringens modell. Åtta av tio av de lärarna vill ha en annan fördelning än att vissa utvalda ska få lönehöjning med flera tusen kronor.

Undersökningen visar också att 47 procent av lärarna tycker att lärarlönelyftet och karriärtjänstreformen har påverkat stämningen och relationerna inom lärarkollegiet till det sämre.

Lärarförbundet, som äger Lärarnas Tidning, förespråkar individuell lönesättning och lönespridning. Lönespridning ingår till exempel bland de kriterier som förbundet använder sig av vid rankningen av skolkommuner.

Mathias Åström, förhandlingschef på Lärarförbundet tolkar inte resultatet i undersökningen om lärarlönelyftet som ett misstroende mot lönespridning.

— Jag uppfattar att det här är en kommentar om att det samlade löneläget bland lärarna är för lågt, säger han till Lärarnas Tidning.