Fritt fall med facket

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Så lyder det fackliga löftet. Detta svor Journalistförbundets kongress i maj i år.
Journalistförbundet, SJF, har kollektivavtal som gäller för anställda journalister. När det gäller frilansjournalister är situationen däremot diffus. För frilansar har SJF i stället tagit fram något som kallas frilansrekommendationen.

Frilansrekommendationen är inget avtal och därför är det långtifrån alla arbetsgivare som betalar de arvoden SJF anger i rekommendationen. Finns det då någon gräns för hur låga arvoden en arbetsgivare får betala frilansjournalister? Hur ska anställda journalister förhålla sig till lågt arvoderade arbetskamrater? SJF svarar så här, via e-post:

Försök att peppa frilansarna att förhandla upp sina arvoden. Förklara också för arbetsgivaren att ni vill att företaget framstår som en god uppdragsgivare genom att inte betala oskäliga arvoden till dugliga frilansmedarbetare.

Just nu pågår ett arbete inom Journalistförbundet att omarbeta rekommendationen om minimiarvoden för frilansuppdrag. Vi hoppas att den ska bli mer attraktiv för uppdragsgivare att följa.

Tydligen gäller det fackliga löftet endast för anställda journalister. För frilansar är SJF alltså inte ett fack i traditionell mening utan någon sorts jobbcoach.

Visserligen finns det inget uppseendeväckande med ett fackförbund som har den synen på sin uppgift. Bloggaren Fredrik Edin har berättat om sina erfarenheter av SKTF, som i höst bytte namn till Vision.

På mitt nya jobb bestod den enda kontakt med SKTF i mailutskick från sektionen. Jag minns särskilt två kategorier mail. Det ena var erbjudanden om att följa med på kryssningar. Det andra var erbjudanden om hjälp och ”coachning” vid individuella lönesamtal.

Vid ett tillfälle blev en kollega så irriterad att hon svarade på ett mail ur den sistnämnda kategorin. Svaret gick ut till hundratals medlemmar och ombud. Min kollega förklarade sakligt men bestämt att själva poängen med en fackförening –och den huvudsakliga anledningen till att hon var medlem – var att vi anställda skulle ha en möjlighet att agera kollektivt gentemot vår arbetsgivare. Att detta skulle innebära en styrka och en möjlighet att tillsammans höja allas löner. Inte bara några stycken.

Ingen svarade.

Själv ringde jag upp ringde SKTFs ”center” och frågade vad det var för poäng att vara medlem om mina och mina arbetskamraters rättigheter inte försvarades. Om vi inte agerade kollektivt utan tvärtom uppmanades att försöka göra en bra deal på egen hand.

Personen jag talade ville inte diskutera SKTFs agerande . Jag har full förståelse för att han varken kunde eller ville diskutera mina personliga erfarenheter. Men han ville heller inte diskutera SKTFs policy generellt. Det gjordes inget som helst försök att argumentera eller övertyga mig om att fortsätta vara medlem. Istället sa han något i stil med: jaha, tycker du så. Då kanske du inte ska vara medlem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *