Slopad solidaritet ledde till individuella löner

En stor del av fackföreningsrörelsen förespråkar i dag individuell lönesättning. För att förstå detta måste den solidariska lönepolitikens uppgång och fall beaktas.

Som undertecknad tidigare berättat har John Lapidus, Göteborgs universitet, forskat om individuell lönesättning och inte hittat några bevis för att individuell lönesättning gynnar arbetstagarna.

För att förstå fackens ändrade syn på individuell lönesättning måste den solidariska lönepolitikens uppgång och fall beaktas, skriver John Lapidus i sin avhandling.

Av både ideologiska och ekonomiska skäl var syftet med denna lönepolitik, som uppfanns av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner, att pressa samman lönerna både inom och mellan branscher, genom en omfattande samordning av lönesättningen. Ur ett ideologiskt perspektiv ansåg LO att löneskillnaderna var orättvist stora. Inte bara inom eller mellan fackföreningarna, utan i samhället i stort. Ur ett ekonomiskt perspektiv var syftet att skapa rationaliseringar och omstruktureringar genom att tvinga lågproduktiva företag att hålla lönerna på en viss nivå.

Den solidariska lönepolitiken krävde solidaritet mellan olika LO-förbund eftersom höglöneförbund, mest inom privat industri, förväntades avstå löneökningar till förmån för låglöneförbud så som Kommunal. Denna lönepolitik drevs med viss framgång och mellan 1960 och 1975 minskade löneskillnaderna inom LO med nästan 50 procent. Den hämmades dock av löneglidning, det vill säga att vissa anställda fick löneökningar utöver det som fastslogs i kollektivavtalen. En ännu mer försvårande omständighet var den snabba framväxten av tjänstemannafack och de relativt höga löner som många av dess medlemmar hade.

I en rapport från 1971 fokuserade LO mer än någonsin på rättvis fördelning. LO ville att den solidariska lönepolitiken skulle inkludera hela arbetsmarknaden, inklusive tjänstemannafacken som ombads att acceptera lägre löneökningar. Många tjänstemannafack protesterade mot förslaget. Bland dessa fanns SIF och SALF, två fack som redan hade förbigått LO genom att gå med på ett femårigt avtal för perioden 1970–1974. Ett annat exempel var SACO som strejkade 1966 och 1971. Den första strejken gjorde LO ännu mer angelägen i sin kamp för minskade löneskillnader medan den andra kom som en reaktion mot LO:s jämlikhetsidéer.

När tjänstemannafacken ökade sina löner, började höglönefacken inom LO att ifrågasätta om de löneökningar som de avstod från verkligen gynnade låglönefacken. Samtidigt började fack så som Metall att förlora en del av sina medlemmar till tjänstemannafack, vilket ökade bekymret.

Under samma period pressade arbetsgivarna på för decentraliserad och individualiserad lönesättning. Med framgång gick arbetsgivarna också mot löntagarfonderna, som var tänkta att skapas som en ideologisk och ekonomisk förlängning av den solidariska lönepolitiken. Fackföreningarna förblev svaga och accepterade mer eller mindre kraven från det nya ”kunskapssamhället” dominerat av oersättliga individer.

Fackföreningarnas strategi skiftade obemärkt från en situation där intressen från de marknadsmässigt svagaste grupperna var de viktigaste till en situation där de starkaste i högre grad fick bestämma.

En konsekvens var att några fack bröt sig ur de samordnade förhandlingarna. Det gjorde Metall 1983. Detta underminerade möjligheten för samordning mellan höglönefack och låglönefack, och anses ofta vara slutet på den solidariska lönepolitiken. Beslutet föregicks av skarp kritik från andra LO-fack. Det ledde senare till konflikter mellan Metall och i synnerhet Kommunal.

Till sist kan det nämnas att de samordnade löneförhandlingarna gjorde något av en återkomst 1997. Sedan dess har förhandlingarna kännetecknas av ”märket” där ett antal privata industrier sätter märket för andra branscher. Detta är dock inte en återgång till den solidariska lönepolitiken eftersom dagens förhandlingar är mycket mindre detaljerade. Ytterligare en viktig skillnad är att mycket av makten över lönesättningen har flyttats från central till lokal nivå, vilket kan ses som en seger för arbetsgivarnas önskan att öka löneskillnaderna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *