Kategoriarkiv: Karriär

Liberal valfrihet gäller inte fackföreningar

Det vore rätt att strama åt konflikträtten, anser VLT:s liberale ledarskribent Richard Appelbom. Detta med anledning av att regeringen vill se över reglerna för att vidta stridsåtgärder i en situation där arbetsgivaren redan är bunden av kollektivavtal eller där skälet för att vidta stridsåtgärder är något annat än att uppnå ett kollektivavtal.

Richard Appelbom skriver:

På vanlig svenska handlar det om att göra det svårare för fackliga organisationer utan kollektivavtal att gå ut i konflikt.

Det är oklart vad som menas med vanlig svenska. Tvärtom är det i normalfallet just avsaknaden av ett kollektivavtal som gör att en facklig organisation kan gå i konflikt. Kollektivavtal innebär i regel fredsplikt och därför strejkar LO-facken normalt bara när avtalstiden har gått ut och det ska förhandlas fram ett nytt avtal.

Bakgrunden till förslaget om att inskränka strejkrätten är att en majoritet av hamnarbetarna i Göteborgs hamn har valt att vara med i Hamnarbetarförbundet, som inte har kollektivavtal med arbetsgivaren APM Terminals.

Richard Appelbom skriver vidare:

Den svenska modellen bygger på att starka parter träffar avtal inom sina respektive områden utan statlig inblandning.

Men det kräver i sin tur att ingångna avtal hålls och att fredsplikt råder. I andra länder med konkurrerande fackförbund inom samma avtalsområde har det kunnat bli huggsexa och ofta återkommande strejker.

Jenny Bengtsson, ledarskribent på ETC, påpekar att det finns fler arbetsplatser där det inte råder fackligt monopol. Både Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund organiserar lärare i grundskola och gymnasium. Att begränsa strejkrätten i det fall ett företag har kollektivavtal skulle kunna leda till ”avtalsshopping”, menar Jenny Bengtsson:

Ett enkelt koncept, arbetsgivaren kan och kommer i alla lägen att välja det, för sig själv, mest fördelaktiga avtalserbjudandet. Och när det väl är gjort är det kört för alla andra.

Slopad solidaritet ledde till individuella löner

En stor del av fackföreningsrörelsen förespråkar i dag individuell lönesättning. För att förstå detta måste den solidariska lönepolitikens uppgång och fall beaktas.

Som undertecknad tidigare berättat har John Lapidus, Göteborgs universitet, forskat om individuell lönesättning och inte hittat några bevis för att individuell lönesättning gynnar arbetstagarna.

För att förstå fackens ändrade syn på individuell lönesättning måste den solidariska lönepolitikens uppgång och fall beaktas, skriver John Lapidus i sin avhandling.

Av både ideologiska och ekonomiska skäl var syftet med denna lönepolitik, som uppfanns av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner, att pressa samman lönerna både inom och mellan branscher, genom en omfattande samordning av lönesättningen. Ur ett ideologiskt perspektiv ansåg LO att löneskillnaderna var orättvist stora. Inte bara inom eller mellan fackföreningarna, utan i samhället i stort. Ur ett ekonomiskt perspektiv var syftet att skapa rationaliseringar och omstruktureringar genom att tvinga lågproduktiva företag att hålla lönerna på en viss nivå.

Den solidariska lönepolitiken krävde solidaritet mellan olika LO-förbund eftersom höglöneförbund, mest inom privat industri, förväntades avstå löneökningar till förmån för låglöneförbud så som Kommunal. Denna lönepolitik drevs med viss framgång och mellan 1960 och 1975 minskade löneskillnaderna inom LO med nästan 50 procent. Den hämmades dock av löneglidning, det vill säga att vissa anställda fick löneökningar utöver det som fastslogs i kollektivavtalen. En ännu mer försvårande omständighet var den snabba framväxten av tjänstemannafack och de relativt höga löner som många av dess medlemmar hade.

I en rapport från 1971 fokuserade LO mer än någonsin på rättvis fördelning. LO ville att den solidariska lönepolitiken skulle inkludera hela arbetsmarknaden, inklusive tjänstemannafacken som ombads att acceptera lägre löneökningar. Många tjänstemannafack protesterade mot förslaget. Bland dessa fanns SIF och SALF, två fack som redan hade förbigått LO genom att gå med på ett femårigt avtal för perioden 1970–1974. Ett annat exempel var SACO som strejkade 1966 och 1971. Den första strejken gjorde LO ännu mer angelägen i sin kamp för minskade löneskillnader medan den andra kom som en reaktion mot LO:s jämlikhetsidéer.

När tjänstemannafacken ökade sina löner, började höglönefacken inom LO att ifrågasätta om de löneökningar som de avstod från verkligen gynnade låglönefacken. Samtidigt började fack så som Metall att förlora en del av sina medlemmar till tjänstemannafack, vilket ökade bekymret.

Under samma period pressade arbetsgivarna på för decentraliserad och individualiserad lönesättning. Med framgång gick arbetsgivarna också mot löntagarfonderna, som var tänkta att skapas som en ideologisk och ekonomisk förlängning av den solidariska lönepolitiken. Fackföreningarna förblev svaga och accepterade mer eller mindre kraven från det nya ”kunskapssamhället” dominerat av oersättliga individer.

Fackföreningarnas strategi skiftade obemärkt från en situation där intressen från de marknadsmässigt svagaste grupperna var de viktigaste till en situation där de starkaste i högre grad fick bestämma.

En konsekvens var att några fack bröt sig ur de samordnade förhandlingarna. Det gjorde Metall 1983. Detta underminerade möjligheten för samordning mellan höglönefack och låglönefack, och anses ofta vara slutet på den solidariska lönepolitiken. Beslutet föregicks av skarp kritik från andra LO-fack. Det ledde senare till konflikter mellan Metall och i synnerhet Kommunal.

Till sist kan det nämnas att de samordnade löneförhandlingarna gjorde något av en återkomst 1997. Sedan dess har förhandlingarna kännetecknas av ”märket” där ett antal privata industrier sätter märket för andra branscher. Detta är dock inte en återgång till den solidariska lönepolitiken eftersom dagens förhandlingar är mycket mindre detaljerade. Ytterligare en viktig skillnad är att mycket av makten över lönesättningen har flyttats från central till lokal nivå, vilket kan ses som en seger för arbetsgivarnas önskan att öka löneskillnaderna.

Kommersen kräver kriminalisering av kyssar

Man kan betala för hushållsarbete, förvandla alla sexuella relationer till lönearbete och mammor med sina småbarn på lekplatsen skulle kunna debitera varandra en slant varje gång de sätter fart på den andras barn i gungan. Men det vore en ekonomi i strid med det teknologiska framåtskridandet.

När den tidiga kapitalismen tvingade människor till fabrikerna var den tvungen att kriminalisera många livsstilar utanför marknaden. Om man förlorade sitt arbete blev man gripen för lösdriveri; om man ägnade sig åt tjuvskytte, som ens förfäder alltid hade gjort, kunde man skickas till galgen. Motsvarigheten idag skulle alltså kriminalisera motstånd mot kommersialiseringens intrång i varenda por av vardagslivet. Man skulle bli tvungen att behandla människor som kysser varandra gratis som man behandlade tjuvskyttar på 1800-talet. Det är omöjligt.

Den verkliga faran med robotisering är därför något mycket större än massarbetslöshet. Den består i att kapitalismens 250-åriga förmåga att skapa nya marknader när gamla blivit mättade kan bli uttömd.

Paul Mason (2017:219), Postkapitalism: Vår gemensamma framtid. ISBN: 9789170379390

Postkapitalism

V anser att individuell lön är sämre för kvinnor

Vänsterpartiet i Lund vill att kommunen avskaffar individuell lönesättning. Partiet menar att individuella löner gör att kvinnor får ett sämre löneläge än män.

Vänsterpartiet i Lund menar att individuell lönesättning leder till tystare arbetsplatser och sämre löner för kvinnodominerade yrkesgrupper. Det rapporterade Flamman tidigare i år.

Mats Olsson, kommunfullmäktigeledamot för Vänsterpartiet i Lund, har tillsammans med partikamraten Angelica Svensson lämnat in en motion om att införa befattningslöner för anställda i kommunens förvaltning. I stället för individuell lönesättning skulle lönesättningen utgå från förutsägbara tillägg för faktorer som anställningstid eller antal år i yrket. Motionärerna menar att det inte finns något som tyder på att individuell lönesättning förbättrat det relativa löneläget.

Däremot är det uppenbart att individuell lönesättning haft en avgörande roll för att försämra kvinnornas löneläge gentemot männens inom Lunds kommun, i alla fall sedan 2007 då kommunen slutade arbeta med jämställda löner.

Flamman har även intervjuat John Lapidus, som forskat om individuell lönesättning och inte har hittat några bevis på att systemet gynnar löntagarna. Han påpekar även att det aldrig varit tal om att alla ska ha exakt samma lön. Innan individuell lönesättning vann mark sattes lönen ofta efter ett fåtal tydliga kriterier.
– Det är billigare, enklare och mer transparent att ha ett lönesystem där man går efter ett fåtal kriterier som tidigare kunde vara hur lång erfarenhet man hade i jobbet och vilken utbildning man hade, säger han till Flamman.

Vårdbiträde: ”Individuell lön splittrar oss”

Individuell lönesättning fungerar inte inom äldreomsorgen. Det skriver Andreas Sellstedt, vårdbiträde, i ett debattinlägg. Han menar att individuell lönesättning leder till en ohälsosam konkurrens.

Andreas Sellstedt, vårdbiträde i Umeå kommuns hemtjänst, har skrivit ett debattinlägg i Kommunalarbetaren om individuell lönesättning.

I den individuella lönesättningen fördelas lönepåslagen mellan omvårdnadspersonal från en gemen­sam pott, där varje anställd genererar en viss summa. Det betyder att två grupper med samma antal anställda får samma lönepott, oavsett deras prestationer. Att lönefördelningen tas från en fast pott innebär att ett högre lönepåslag blir på bekostnad av kollegerna.

Det innebär också att om mina kolleger får högre omdömen och lönepåslag tas det från min lön. Det ger en ohälsosam konkurrens där man inte uppmuntras att lyfta varandras prestationer eller hjälpa varandra, då det i praktiken blir ekonomiskt missgynnsamt.

Som undertecknad tidigare berättat förespråkar fackförbundet Kommunal, som organiserar hemtjänstpersonal, individuell lönesättning. Detta trots att det inte går att bevisa att det leder till högre produktivitet.

Som undertecknad också berättat står det i en rapport från Saco att lönespridning till och med kan minska produktiviteten på arbetsplatser där samarbete är avgörande för verksamheten. Trots detta förespråkar även Saco individuell lönesättning.

Lärare vill ha lika lönelyft för alla

Lärarlönelyftet är en statlig satsning för att höja lönerna för vissa utvalda lärare. En majoritet av lärarna anser däremot att pengarna borde fördelas lika för alla lärare.

Lärarlönelyftet är en satsning från regeringen för att skolorna ska kunna höja lönerna för särskilt kvalificerade lärare, förskollärare och fritidspedagoger. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom förbättra resultaten i skolan.

Medlen för lärarlönelyftet, tre miljarder kronor årligen, räcker till löneökningar för cirka 60 000 lärare, står det på Skolverkets hemsida.

En majoritet av lärarna tycker att pengarna i lärarlönelyftet i stället borde fördelas lika till alla, skrev Lärarnas Tidning tidigare i år. Det visar en undersökning bland 1 000 grundskollärare, som Skop har gjort på uppdrag av Lärarnas Tidning.

Även bland de lärare som har fått lärarlönelyftet finns det ett starkt motstånd mot regeringens modell. Åtta av tio av de lärarna vill ha en annan fördelning än att vissa utvalda ska få lönehöjning med flera tusen kronor.

Undersökningen visar också att 47 procent av lärarna tycker att lärarlönelyftet och karriärtjänstreformen har påverkat stämningen och relationerna inom lärarkollegiet till det sämre.

Lärarförbundet, som äger Lärarnas Tidning, förespråkar individuell lönesättning och lönespridning. Lönespridning ingår till exempel bland de kriterier som förbundet använder sig av vid rankningen av skolkommuner.

Mathias Åström, förhandlingschef på Lärarförbundet tolkar inte resultatet i undersökningen om lärarlönelyftet som ett misstroende mot lönespridning.

— Jag uppfattar att det här är en kommentar om att det samlade löneläget bland lärarna är för lågt, säger han till Lärarnas Tidning.

Karl för sin fitthatt

Facket Byggnads styrelse fick kritik för att göra ett feministiskt utspel, eftersom alla i styrelsen är män. Byggnads är dock feministiskt i sin fackliga praktik, menar Johan Lindholm, förbundsordförande.

Fackförbundet Byggnads styrelse lät sig fotograferas iklädda rosa mössor och publicerade bilden tillsammans med en debattartikel på SVT:s hemsida. De rosa mössorna kallas för fitthattar (pussy hats på engelska) och är en symbol för kvinnors rättigheter. Detta utspel möttes av kritik, bland annat för att Byggnads inte har en enda kvinna i styrelsen.

Johan Lindholm, förbundsordförande i Byggnads, svarade på kritiken i en ny debattartikel på SVT:s hemsida. Han menar att Byggnads är feministiskt i sin fackliga praktik, bland annat för att facket motsätter sig individuell lönesättning.

Vi är till exempel väldigt stolta över våra avtal, som antagligen är de mest jämlika och jämställda på arbetsmarknaden.

Inte minst för att vi motsätter oss individuell lönesättning eftersom det kan innebära försämringar för underordnade grupper på arbetsmarknaden.

Ackordet, som är byggavtalets huvudlöneform, är unikt i sin utformning där alla i bygglaget delar exakt lika på kakan. Man som kvinna. Gammal som ung.

Som undertecknad tidigare berättat förespråkar centralorganisationen Saco individuell lönesättning. Tvärtom gör Saco detta med argumentet att individuell lönesättning gynnar kvinnor.

Individuell lönesättning och lönesamtal är viktiga verktyg för att minska lönegapet mellan kvinnor och män och för att öka lönespridningen i kvinnodominerade yrken i offentlig sektor.

Lönespridning kan minska produktiviteten

Löneskillnader på en arbetsplats där samarbete är avgörande kan minska produktiviteten. Det fastslår en ny rapport från facket Saco. Trots detta förespråkar Saco större löneskillnader för alla sina yrkesgrupper.

Som undertecknad tidigare berättat förespråkar många fackförbund individuell lönesättning, samtidigt som forskningen inte kan visa att att individuell lönesättning skulle leda till högre produktivitet.

Den fackliga organisationen Saco har nyligen gett ut en rapport om chefers erfarenheter av individuell lönesättning. Enligt rapporten kan lönespridning ha både positiva och negativa effekter på medarbetarnas arbetsinsatser och drivkrafter i arbetet.

Å ena sidan kan lönen göra personer motiverade och få dem att arbeta hårt för att få en högre lön. Å andra sidan kan det medföra improduktivt beteende. Om löneskillnaden upplevs som orättvis kan vissa medarbetare ägna mer tid åt att förstöra andras arbete än att utföra sina egna arbetsuppgifter. De kan även sprida dålig stämning och ha negativ inverkan på arbetsmiljön.

På arbetsplatser där samarbete är avgörande för verksamheten är risken större att löneskillnader medför improduktivt beteende, står det vidare. Däremot kan löneskillnaden ha positiv betydelse för produktiviteten i verksamheter som bygger på medarbetarnas intjäningsförmåga, där konkurrens är en naturlig del av verksamheten.

Trots detta förespråkar Saco ökade löneskillnader, ”lönespridning”, för alla sina yrkesgrupper.